Som tonåring är utseendet allt. Man gör allt för att se så bra ut som möjligt. Du tror att yta är så mycket viktigare än någonting annat. Att allt det du har inom dig och allt det som gör att du är unik inte är värdefullt. Du gör allt för att platsa in, du vill absolut inte vara annorlunda på något sätt. Du längtade efter att bli vuxen och där frihet och ansvar var något man så fram emot. Jobbade du hårt och gjorde bra ifrån dig fick du respekt och med det kom ansvar och frihet. Det var inte svårare än så. Så var det när jag var ung i allafall.
Nu är det skillnad. Framför allt vill de vuxna kvinnorna se yngre ut. Inte bara några år utan ibland decennium. Vi vägrar att vara den ålder vi faktiskt är. Känner flera av mina vänner som lånar sina tonårsdöttrars kläder. De tycker det är praktiskt med en gemensam garderob. Jag funderar mer på vilken ålder som kläderna egentligen är till för – en tonåring som vill se vuxen ut eller en medelålders kvinna som vill se yngre ut. Oavsett tycker jag det är fel. Vi måste våga vara den vi är oavsett ålder.
Jag vill med detta inte säga att utseendet inte betyder något, för det gör det. Men behöver det betyda allt? Jag tycker inte det. Det skall vara en av alla ingredienser som gör dig unik, varken mer eller mindre.
