En svår tid

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja med detta inlägg. Jag har tänkt att skriva så många gånger, berätta hur jag mår och vad som händer med mig och min kropp, men varje gång jag sätter mig ner så har det liksom tagit lite emot. Det är som om jag har fått skrivkramp. Fingrarna låser sig, känner sig tunga och jag kan inte röra dem. Inom mig känner jag hur ångesten bubblar upp och gråten stockar sig i halsen. Det är inte alltid lätt och prata om sig själv. Hur man mår eller hur man känner för saker och ting. Jag har oftast delat med mig av mina tankar, men just mina känslor har jag mer eller mindre valt att spara för mig själv.

Att inte må bra får mig och tänka efter inte bara en gång utan flera gånger. Om och om igen. Smärtan i magen, krampen som kommer till och från. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som de senaste månaderna. Ibland har jag funderat på om det ens kommer bli bättre, eller om smärtan alltid kommer finnas kvar. Om livet, om livslust och om vad som är viktigt för mig.

Jag inser att jag har varit bortskämd i mitt liv med att alltid ha mått bra. Att jag egentligen aldrig har uppfattat mig själv som sjuk. Det som har varit svårt för mig nu är att inse att jag har en kronisk sjukdom, en sjukdom som aldrig kommer gå över. Att den kommer vara med mig resten av mitt liv. Det jag kan påverka är hur jag vill leva med min sjukdom och utifrån det skapa den bästa tillvaron som möjligt.

Det är just det som man oftast missar när man får en diagnos av kronisk sjukdom såsom diabetes. Att den är kronisk betyder att den aldrig försvinner. Du kan äta medicin och/eller via kost/motion reglera ditt blodsocker så det är lågt men resten av ditt liv måste du ansvara för att blodsockret håller en låg och jämn nivå. Det kommer aldrig försvinna. Jag förstår att jag måste få koll på mig och min kropp. Det ansvaret ligger på mig, ingen annan.

Därav har jag valt att slåss för det jag tror på och för min kropp. Förra gången jag medicinerades blev jag dålig och jag fick då både metformin och insulin. Jag hade dels kramper i magen från tabletterna och insulinet gjorde att jag gick upp 15 kg som jag inte har kunnat bli av med. Då pratade jag med läkare om att göra en magoperation gastric bypass, men för mig är det den allra sista utvägen. Tyvärr vet jag allt fler som har fått komplikationer efter operation vilket gör att jag har detta som det sista alternativet.

Jag bestämde mig för att försöka själv och leva utan insulin och har ätit mer eller mindre strikt LCHF. Pandemin med Covid-19 kom och jag tyckte att jag hade ändå rätt bra koll på mitt socker. Men ack så jag har bedrog mig. Diabetes 2 är en lurig sjukdom. Den smyger sig sakta på, man märker ingenting mer eller mindre förrän det är försent.

I juni förra året fick jag reklam på instagram om Chronos ett vårdföretag som inriktade sig på diabetes 2 och som hade sjukvård via en app. För mig lät det intressant så jag anmälde mig för ett första besök och måste säga att det är det bästa jag har gjort.

Jag fick genomgå en del tester och tyvärr så hade jag högre blodsocker (hba1c 113) än jag trodde. Mitt blodtryck var också för högt så nu var det dags för att ändra på min medicinering. Tillsammans med mitt vårdteam fick jag en plan på hur vi skulle medicinera mig med metformin och ozempic, hur jag skulle fasa in medicinen så min kropp fick en chans och anpassa sig.

Jag visste att det fanns en chans till att jag skulle få biverkningar, men jag trodde nog inte att jag skulle få gå igenom över ett halvår med svåra smärtor. Först och främst vill jag säga att ingen har tvingat mig utan jag har fått så mycket stöttning i hela denna process. Men jag kände att jag måste ge det en chans. Att min liv är mer värt än att bara ta lättvindigt. Så jag har valt att kämpa. Jag har slagits för mitt liv, på mitt sätt. Jag gav inte upp, jag led, jag grät, jag blev ynklig och svag, samtidigt som jag byggde upp mig själv inifrån och ut.

Resan till var jag är idag har inte alls varit enkel. Den har varit full med insikter både om mig själv och om andra runt omkring mig. Jag har lärt mig värdera vad som verkligen betyder något och hittat vad som ger mig energi och vad som totalt dränerar mig. Att vara sjuk kan betyda olika saker. Du kan vara sjuk och inte ha några som helst symtom, du kan ha symtom som du inte vet om, eller du kan vara riktigt dålig. Oavsett så är du fortfarande sjuk, iallafall om du en kronisk sjukdom.

Jag anser mig själv vara en levnadsglad, positiv person men när jag hade som svårast blev jag som en helt annan människa. Min livslust försvann, smärtan angrep mig inte bara fysiskt utan även psykiskt. Mina tankar som i vanliga fall är ljusa och lösningsorienterade blev mörka och ibland dök det upp tankar om livet var ens värt och leva.

Tack och lov så är nu den svåraste perioden över. Nu lever jag ett liv där smärtan gör sig påmind ytterst få gånger. Den kommer väldigt sällan och försvinner väldigt fort. Men den finns kvar. Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig utan för att ni ska förstå. Kanske har ni någon i er omgivning som har haft samma problem? Det finns hjälp och få, tack och lov. Nu har jag mycket bättre nivå på mitt blodsocker ( 50 hb1ac ) och nästa steg är att kunna minska på medicinen. Nu tar jag en sak i taget och jobbar sakta med säkert på att ändra mitt liv så det passar mig.