Att vara förälder till sina föräldrar

Jag har inte insett förrän nu hur jobbigt det är att vara ensamt barn. Hur tungt det är att vara helt själv och få ta alla jobbiga beslut som inte bara påverkar en själv utan även sina föräldrar. Jag har inga barn och lever helt själv, vilket gör att jag är inte van vid att behöva ta hänsyn till andra på samma sätt. Jag är också ensamt barn och var även ensamt barnbarn på min mammas sida vilket gör att jag har hela mitt liv fått vara en del ensam. Men nu när man är vuxen då är det inte alltid lika enkelt. Många tankar snurrar runt, man känner sig väldigt ensam och framför allt hjälplös.

Jag vill kunna ge tillbaka till mina föräldrar det som de har givit till mig. Att de skall kunna känna trygghet i att nu på ålderns höst så kan de förlita sig på att jag kan ta hand om dem. Men när någon är sjuk, riktigt sjuk och man inte kan göra något då är det svårt. Man vill stötta och finnas till hands samtidigt som man vill försöka leva sitt egna liv. Men som sagt det jobbigaste är att inte ha någon att dela det med. Någon som verkligen förstår, någon som man inte behöver berätta allt för utan som ser samma saker som en själv.

Att invänta och förbereda sig för sorg är något jag har gjort nästa i hela mitt liv. Men nu när det börjar bli verklighet känns det konstigt. Jag försöker verkligen göra allt jag kan nu för att hjälpa mina föräldrar men det är inte lätt. Samtidigt så är detta ju det som vi har väntat på, jag är ju förberedd.

Jag är tacksam för att jag har massa underbara vänner runt omkring mig som jag vet kommer förstå och stötta mig när det väl över, men just nu är det som jag lever i en bubbla. En bubbla som jag vet kommer spricka, men där jag inte kan kontrollera när det kommer ske.