Att bli av med allt får en att stanna till i sin vardag och fundera lite på vad som verkligen är viktigt. Det värsta är när det händer att man känner sig kränkt. Det känns som om någon inkräktar på ens privatliv utan tillåtelse. Jag har egentligen ingenting att dölja, jag är väldigt öppen och transparent person, men jag väljer ändå det som jag vill att andra skall få veta. Det är liksom mitt val. Inte någon annans.
En annan sak som är jobbig är all tid som det tar att ”städa” upp allt. Fixa nya kort osv. Men jag har lärt mig massor, så nästa gång skall jag minsann vara väldigt förberedd, för om man skall tro all statisk som finns kring brott i Stockholm så är det konstigt att man inte har blivit drabbad tidigare på ett eller annat sätt. Nu har jag sett till och låsa alla mina prylar så ingen kan minsann komma in där. Jag har också säkerställt att jag har back-up på allt så att jag inte förlorar något viktigt. ( Detta hade jag visserligen innan vilket är superbra med Apples produkter då man synkar med datorn hela tiden. Likaså Dropbox är helt fantastiskt i detta fall.)
Jag har också polisanmält allt och spärrat både simkort och stöldspärrat telefonen samt iPaden, så HAHA tjuv, du kommer inte kunna använda sakerna och detta är INTE ett aprilskämt!
Men vem är jag till att klaga. Trots jobbig tandvärk med rotfyllning och allt så tycker jag inte att jag riktigt kan klaga. Det finns så många människor som har det tusen gånger sämre än mig.
Måste tacka alla underbara arbetskamrater, alla underbara på facebook samt mina vänner som har stöttat mig. Ni är guld världa! Vill även ge ett speciellt tack till Josefin Casteryd för chokladen igår.
