När man är 15 år går man i nian, sista året i grundskolan. Man anser att man är stor, nästan vuxen. Man skall välja inriktning på gymnasieskola som sedan skall blir högskola/universitet för att sedan leda till ett bra jobb. Jag kommer ihåg när jag skulle välja. Jag tyckte det var svårt. Det kändes som man tar ett beslut som måste gälla för resten av livet. Men så är det ju inte. Skolan är viktig, den ger en grund för vidarestudier men framför allt så lär man sig att ju mer information man har desto mer kunskap får man.
Kunskap är som ett träd, där grenarna är olika områden och där vi får trädet att växa genom att hela tiden söka nya kunskaper och nya erfarenheter.
Jag avundas inte dagens ungdomar. Mina ”måsten” var få jämfört med de ”måsten” som dagens ungdomar har. Frågar man ungdomar idag så lever det mer eller mindre med konstant ångest på ett eller annat sätt. De har ångest för att de inte är tillräckligt duktiga i skolan, de har ångest för att de inte har tillräckligt med kompisar, de har ångest för att de inte har rätt typ av saker osv. De har med andra ord mer ångest än vad vi kan tänka oss.
Idag identifierar ungdomar sig med olika varumärken, det blir allt viktigare att använda sig av ”rätt” typ av saker och märken och rädslan för att välja fel är stor. De vill inte bli utanför, de vill bli accepterade och respekterade.
Det jag undrar över är vad som egentligen har blivit fel? När börjar vi som vuxna diskutera med ungdomarna om rimliga mål, om rimliga krav och om att det är okey att göra fel? Ungdomar upp till femton år är inte barn, men de är heller inte vuxna. Men de är smart och kloka, de är i den åldern där det är som enklast och lära sig saker. Så varför lär vi dem inte att se världen för vad den är. Det är inte farligt och göra fel, det är ju på detta sätt man lär sig att göra rätt. Låt dem få prova, vad kan hända? Lita på dem, ha tålamod.
Man behöver inte vara bäst. Framför allt kan man inte vara bäst på allt. Alla är bra på något, det gäller bara och hitta vad man är bra på.