När luften tar slut

Ibland känns det som om luften tar slut. När jag börjar ifrågasätta livet, människor och den värld vi lever i. Jag är inte alls bitter eller deprimerad utan bara undrar hur vi människor fungerar.

Vad får oss att vara elaka mot varandra? Vad får oss att tänka helt egoistiskt och kortsiktigt? Vad får oss att inte ha empati för våra medmänniskor?

Jag är inte felfri, jag är en människa. Jag jobbar konstant med att försöka göra allt för andra utifrån mina egna förutsättningar. Men det jag menar är hur vårt samhälle ändras. Hur jakten på att ha mer eskalerar och där företag blir mer och mer giriga. För mig är kortsiktighet ingen lösning för lönsamhet. Kortsiktighet är ett sätt att lura sig själv med kortsiktiga lösningar.

När jag var liten ville jag bli advokat så jag kunde hjälpa till och skapa rättvisa i samhället. Insåg rätt tidigt att det var inte riktigt min grej att plugga men har inte hittat hur jag kan göra samma sak fast på annat sätt. Har mer applicerat det på min livsstil. Jag har valt att sätta andra människor i fokus. Stötta och hjälpa så gott jag kan. För det är ändå så att om jag inte mår bra så orkar jag heller inte hjälpa andra.

Jag har ända sedan jag var student lagt lite pengar till forskning. De första åren valde jag olika projekt hjärt-och lungfonden, cancerfonden och nu de sista åren har jag haft fadderbarn via UNICEF. Det är en symbolisk summa, men ändå. Den visar att jag bryr mig. Jag har också lånat ut pengar via KIVA. Det är en form av stöttning som jag verkligen gillar. Det handlar inte om bidrag utan lån. Jag har alltid fått tillbaka mina pengar och investerar om dem i nya projekt hela tiden.

Men det är inte pengar som skapar förändring. Det är vad vi gör och hur vi förhåller oss till andra människor och våra attityder som är viktigast. Jag ser fler och fler uteliggare. Det är människor som kommer hit för att de har det så mycket sämre i sitt hemland. Jag läser i tidningar om attentat om förstörelse om mord och om inbrott. Allt ger mig en oroskänsla och en obehaglig känsla i maggropen.

När pengarna styr så finns det inte utrymme för empati. Jag vill hävda att det är fel. Jag vill hävda att vi är på väg åt fel håll. Jag anser att långsiktighet med planering och agila arbetsmetoder är mer lönsamt för alla parter. En medarbetare som mår bra och får utvecklas blir inte bara lojal utan kommer ge energi som är ovärderlig för sin arbetsplats.

Om vi mår bra på jobbet har vi även det lättare att skapa oss en dräglig tillvaro på hemmaplan. Ohälsa som utbrändhet kommer oftast när allt i livet bara raseras, när stressen blir för stor både privat och på jobbet. Den kan komma fort och den kan skapa enorma kostnader både för företag, privatpersonen och för samhället. Känns som en kostnad som vi skall förebygga.

Oftast handlar stress om alldeles för många måsten. Låt oss ta bort så många måsten som möjligt. Iallafall de som är helt onödiga. Kan vi vara överens om det? Tack – då kan jag andas igen.