Jag har inte hört ett ljud från Korea sedan 11 april. Det var lite det här jag var rädd för, att röra upp massa känslor som sedan inte leder någonstans. Jag har fått veta att min biologiska mamma lever, de har försökt kontakta henne men sedan har det blivit tyst.
Jag tolkar det som om att antigen har de inte fått kontakt med henne. Eller så är det så att hon inte vill ha någon kontakt med mig. Oavsett så är det en plåga och bara gå och vänta.
Jag är väl inte känd för tjejen med massa tålamod men nu börjar det kännas lite jobbigt. Även om de har skickat ett brev via snigelpost så skall det ha varit framme för länge sedan. Jorden har en omkrets på 40 075,16 kilometer kring ekvatorn. Om man leker med tanken att man håller en hastighet på 100 km/tim skulle det ta strax under 17 dygn att ta sig runt hela Jorden. Då borde ett litet brev inom Korea kunna ta sig fram på några dagar.
Det jag var rädd för börjar hända. Innan så levde jag rätt harmoniskt med en positiv inställning till mina biologiska föräldrar. Jag hade förståelse för varför de lämnade bort mig och har alltid tagit det med ro. Nu när vi har möjlighet att träffas igen och om hon väljer att inte göra det så känns det jobbigare. Det är lite som om att en saga som man har läst sedan man var liten fick ett helt annorlunda slut. Som om Askungen inte alls fick prinsen utan en av styvsystrarna.
Men det är bara och vänta ut tiden. Jag hoppas ändå att jag får ett besked om hon vill eller inte vill ha kontakt iallafall. Så får jag ta det utifrån det. Livet blir inte alltid som man tänker sig och oftast är det inte alltid big happy endings, även om filmer och tv försöker övertala oss att det är så.
En sak har jag iallafall bestämt mig för. Hör jag inget mer så kommer jag lägga allt detta långt upp på ”min hylla”. Jag kommer inte rota vidare, jag har gett det en chans men mer än så här kommer det inte bli. Jag är inte beredd att offra mitt välbefinnande för något som kanske inte ens finns.
Varför har du börjat leta efter dina biologiska föräldrar ? du har jo dina föräldrar som uppfostrat dig hela livet ( snälla ta inte detta fel jag menar inget illa jag bara undrar varför man söker upp några okända människor som ändå gav bort en, det är verkligen inget illa menat) jag funderar nämligen på adoptera själv men det är just detta jag är rädd för att barnet jag adopterar ska söka efter sina biologiska föräldrar som ändå inte ville ha den. och det skulle knäcka mig jag skulle känan mig otillräcklig därför vill jag fråga dig hur du tänker och varför.
Anne Sarap Anledningen var att jag hittade min adoptionspärm där alla mina handlingar kring adoptionen fanns. Insåg hur enkelt det var att maila dem i Korea på adoptionsbyrån. Var ändå nyfiken. Mina föräldrar har alltid stöttat mig och har pratat om min adoption vilket jag alltid har tyckt varit bra. Jag tycker att när ditt barn ( om du nu adopterar ) väljer att söka upp sina biologiska föräldrar så är det enda du kan göra vara att stötta och finnas där. Det kommer betyda mycket och vara det som ditt barn kommer värdesätta 😉 Kram
Anne Sarap Anledningen var att jag hittade min adoptionspärm där alla mina handlingar kring adoptionen fanns. Insåg hur enkelt det var att maila dem i Korea på adoptionsbyrån. Var ändå nyfiken. Mina föräldrar har alltid stöttat mig och har pratat om min adoption vilket jag alltid har tyckt varit bra. Jag tycker att när ditt barn ( om du nu adopterar ) väljer att söka upp sina biologiska föräldrar så är det enda du kan göra vara att stötta och finnas där. Det kommer betyda mycket och vara det som ditt barn kommer värdesätta 😉 Kram
Min pappa dog när jag var mycket liten och vi tappade kontakten med hans familj. Först för några år sedan träffade jag dem igen. Det har betytt väldigt mycket för mig att ha kontakt med min farbror och faster och kusiner, trots att vi inte sågs på 30 år.