Vissa dagar är speciella. De är de dagarna man kommer ihåg där något annorlunda händer. Igår var en sådan dag. Min kropp sa ifrån och jag fick problem med att andas. Det kändes som jag höll på att kvävas. Numera händer det inte ofta men ibland händer det och jag kan inte styra det. Mina anfall började komma i och med min utbrändhet 2002. Det är snart 10 år sedan och ändå reagerar min kropp och ger mig signaler om att något inte riktigt stämmer. Jag får torgskräck – mycket människor på liten yta. Det kan vara små saker som utlöser det hela. Igår kom det när jag var på väg till en konsert och det var så mycket folk omkring mig så jag fick panik. Jag insåg att jag var tvungen att avbryta och bege mig hemåt. Saken blev inte bättre när det var så trångt på t-banan att man fick stå som packade sillar. När bussen kom började jag andas, innan kändes det som om jag kvävdes och jag blev yr i huvudet.
Jag är en väldigt social människa som i och med blev sjuk fick inse att jag var tvungen att förändra mitt liv. Jag har lärt mig hantera ensamhet. Kan verka skrämmande speciellt i tonåren men nu njuter jag av när jag får en stund för mig själv. En stund där jag kan få fundera och slappna av. Nu använder jag det som en medicin för mig själv. Men det är en stor omställning och det är något som man får jobba med själv mentalt.
Nu skriver jag inte detta för att någon skall tycka synd om mig. Mer att detta kanske är fler som får liknande symptom efter deras utbrändheter som kan få stöd i hur det kan var/bli efteråt. Jag är inte rädd för att må dåligt, nu vet jag ju vad jag kan göra och hur det fungerar. Jag är tacksam för att det inte sker så ofta längre utan ett par gånger per år.
Ta hand om dig vännen! Lyssna på din kloka kropp! Bamsekram!
Var rädd om dig modigt skrivet kram !
Jobbar du inte kvar på Telia vännen?
Tack söta du 😉 kram
Tack Pia, det värmer 😀
Hej Ljubica! Nej jag slutade redan 2009, så det är en del år sedan 😉