Minnen från förr

Min pappa har hittat massa diabilder på vinden som han har gjort om så att de är digitala. Tänk så enkelt man kan konvertera analogt till digitalt nu förtiden (så enkelt borde det för övrigt vara med Digital-TV). Det enda som behövs är en konverterare med USB-port. Tjoff, så är det klart. Av alla de bilder som han gav mig fanns det en hel del bilder på mig som liten. Många minnen började flyga förbi och världens nostalgi tripp började sätta fart. När jag satt och drömde mig bort så insåg jag hur bra jag har haft det som liten. Jag har haft en väldigt bra uppväxt med underbara mor- och farföräldrar som har funnits för mig och som har bidragit till den person som jag är idag. Självklart har jag även min kära mamma och pappa och tacka för en hel del.

Min favorit var min farfar. Han dog tyvärr när jag var tio år, men han var min idol, en person som jag än idag ser upp till. Eftersom hela vår släkt bodde i Karlskoga och jag tillsammans med min mamma och pappa bodde i Göteborg, så var det alltid ett äventyr att få komma till Värmland och till farfar. Han sa så mycket klokt till mig som kommer ihåg jag än idag. Så tänk på det ni som har barn. Även små barn kan lära sig massor av vuxna. Min farfar sa alltid till mig: ”Om du är snäll mot någon som kommer den vara snäll mot dig”, eller ”Om du kan hjälpa någon så gör du någon glad”. Han sa det inte som en klyscha, utan han menade det verkligen på sitt enkla vis. För mig var han en person som ställde upp på andra. Han åkte ofta och handlade åt sin pappa som var på ålderdomshem. Jag fick självklart följa med och var känd på ”hemmet” som den lilla flickan som kunde niga. Jag var alltid artig och presenterade mig för ”gamlingarna”. Med andra ord så var jag lite lill-gammal.
Det jag lärde mig som liten och som har följt med dig genom livet är att man kan prata med alla människor oavsett ålder, kön eller plats i samhällspyramiden. Att man helt enkelt bara är sig själv. Det bästa jag visste var när jag fick sitta i hans knä och han berättade historier för mig. Eller när jag hade hjälpt honom, då fick jag alltid en femkrona och köpa godis för. Att få det från farfar betydde att man hade varit duktig, och det var stort. Även som vuxen har jag funderat många gånger på vad min farfar skulle ha sagt eller gjort om han hade levat. Om han hade gillat mina beslut i livet. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag har lyckats förvalta hans kloka tankar och beteende som han hade mot andra på ett bra sätt.

Min farmor och jag hade ingen riktig kontakt när jag var liten. Hon och min kusin hade samma kontakt som jag hade med min farfar. Detta berodde säkert även på att hon och jag var så olika. Jag hängde ju på farfar hela tiden så hon fick heller aldrig riktigt någon chans att få egen tid med mig. Inte förrän farfar var borta. Problemet som uppstod då var att hon inte tillät mig att närvara på begravningen vilket för mig blev riktigt traumatiskt. Jag förlät henne inte förrän någon månad innan hon dog och vi pratade om det. Hon tyckte inte att barn skulle vara med på sådant, och visst jag var ju bara tio år, men jag ville ju. Jag ville ju säga adjö. Men som sagt det fick jag inte. När man är liten och när sorgen är så stor så kan det även få vara skönt att få ta del av en ceremoni och på ett lugnt sätt få ta avsked. Jag fick på detta sätt lösa detta själv. I mitt vuxna liv så har jag pratat med mina föräldrar om det och mamma sa att hon inte förstod detta förrän en vacker dag jag bröt ihop när jag skulle äta ett kokt ägg. ”Vem skall nu göra världens godaste ägg, när farfar inte finns längre?”.

Min mormor var underbar. När jag var liten så tillbringade jag somrarna med henne och morfar på Tjörn. Hon gick upp med mig fem på morgonen och vi gick ut och promenerade. Vi gick och pratade och som man säger på Karlskogamål ”donade”. Hon skämde bort mig massor. Inte bara med sin kärlek till mig utan även med saker. Jag kunde peka på nästan vad som helst och så fick jag det. Jag vet att detta retade gallfeber på min mamma. Men samtidigt så förstår jag min mormor. Hon ville ju bara att jag skulle vara glad. Att jag skulle ha det bra.
Jag tycker att alla barn är värda en sådan dag. En dag när de får känna sig speciella och där de får ett magiskt trollspö och där alla sina önskningar blir förverkligade. En del av mina kompisars barn har fått uppleva detta (jag har med andra ord inte kunnat hålla mig utan låtit dem få uppleva samma känsla som jag hade när jag var liten). Mormor gjorde världens godaste pannkakor. Till efterrätt kunde man få lingonsylt och ovispad grädde. Mums. Mormor var den som lärde mig virka och sy korsstygn. Redan som liten gillade jag och pyssla. Hon älskade kungafamiljen och pratade alltid om dem och fick mig väldigt intresserad av historia och detta var nog en av anledningarna till varför jag valde arkeologi som utbildning på universitetet. I högstadiet och gymnasiet åkte jag till mormor och morfar minst en gång i veckan och åt med dem. Detta är jag väldigt glad för nu efteråt, nu när de är borta. Att jag fick umgås med dem så mycket. När jag gick i gymnasiet så började min mormor bli senil och hon flyttades efter ett par år till ett sjukhem. Men ändå trots sin Alzheimers och demens så fanns det ändå glimtar av tillfällen då man kunde se henne rakt in i ögonen och se den mormor som hon än gång varit. Jag gillade att gå till henne när jag var i Karlskoga och få krama om henne och drick kaffe med henne. Även om kaffet smakade mer vatten är kaffe.

Min morfar var en riktig mysmorfar. Han fick överta favoritpositionen efter farfar. Han var den som levde längst och som jag har haft en relation till även i mitt vuxna liv. Vi kunde prata om allt möjligt. När jag flyttade till Uppsala för att läsa var han väldigt stolt. Han sa det flera gånger och berättade hur fint det var med universitets examen. Han berättade om sina äventyr som han och hans bröder hade haft när de var unga. Jag berättade om alla festerna vi hade i Uppsala. Han berättade om när han vallade kor som liten innan skolan. Jag berättade om hur jobbiga lektionerna var med en amerikanska som pratade med sydstatsdialekt. Han skämde bort mig med pengar. Men varje gång så var han noga med att fråga mig om jag delade med mig till andra. Han talade om för mig att man inte skall vara girig eller snål. Då blir man aldrig omtyckt. Han berättade även mycket om hur det var när han var liten. Då han var född 1910 så hade han ju levt under två världskrig och kunde berätta en hel del om hur allt. Bättre historiebok kunde jag inte hitta. Min morfar var pigg och glad ända tills den dagen han somnade in när han åt lunch. Han var intresserad av nya saker och det där med internät, som han kallade det var något nytt som lockade hans intresse. Mobiltelefonen tyckte han var alldeles för liten, men han var allt lite intresserad även av den.

Tack farfar, farmor, mormor och morfar för att ni fanns i mitt liv. Tack.