Efter att ha läst Patrik Lundbergs krönika så har jag funderat en del. Jag säger inte emot honom, detta är något som han har upplevt och så som han ser på saker och ting. Till viss del håller jag med honom och till viss del så förstår jag honom, men samtidigt måste jag säga att jag inte riktigt har tolkat saker på samma sätt.

Jag är svensk, så svensk man kan vara. Jag ser visserligen inte svensk ut. Jag har sneda ögon och har ett asiatiskt utseende. Jag adopterades till Sverige som en 6 månaders bebis. Jag vill ändå säga att jag har haft det bra, mycket bättre än vad jag någonsin skulle fått om jag hade fått vara kvar i Korea. Jag har haft två föräldrar som älskat mig och som har gjort så gott de har kunnat med att uppfostra mig. De har varit öppna och vi har alltid kunnat prata om det att jag inte har kommit till som andra barn. Jag kom inte ifrån mammas mage, jag kom inte med någon stork, jag kom med ett flygplan. Min mamma berättade för mig med stolthet över hur det var när jag kom till Sverige. För mig är det verkligen som en saga. En lycklig saga.

När jag kom till Sverige i början av 70-talet så var detta början på en adoptionsvåg från Korea men som sagt jag är lyckligt lottat, jag har inte mött så mycket elakheter eller dumma ord. Jag vet att när jag var liten kallade någon mig för pepparkaka, jag rusade hem till mina föräldrar och berättade. Jag vet att min mamma tröstade mig med att säga: ”Pepparkaka, som är så gott.” Jag vet också att jag någon gång kallades neger. Vilket jag som barn inte heller förstod, eller när jag hörde fel, barnen kallade mig för afrikan och jag kom hemspringandes och sa: ”Mamma, mamma de kallar mig för amerikan!!”

Barn kan vara grymma ibland men oftast handlar det om att de inte förstår. Jag fick lära mig att inget av detta var viktigt, jag var ju jag och jag dög bra som jag var. Jag har sedan dess inte tagit till mig när någon kallat mig kines, asiat osv. Jag är ju svensk. Jag vet ju inte något annat. Däremot känner jag mer är när folk påpekar för mig att jag som adopterad skall vara så tacksam över att jag har kommit till Sverige att jag på något sätt skall känna en tacksamhetsskuld för detta. Jag var ju ett ofött barn som inte fick välja att bli född. Hur kan jag då vara tacksam? Jag har i hela mitt liv försökt att beta av min tacksamhetsskuld, men jag har nu insett att jag kommer aldrig kunna betala av en skuld som inte är min att betala. Barn är något värdefullt oavsett var i världen de föds. Vi som vuxna har ett ansvar att se till att de får bästa möjliga start på livet så att de kan ta sig fram på egna ben och förvalta vår värld så bra som möjligt. Svårare än så är det inte.