Igår mailade jag till adoptionsbyrån i Korea. Jag hade inte hört något sedan 11 april och var så klart nyfiken på vad som hände. Jag visste ju att de hade skickat brev till min biologiska mamma, men vad hände sedan?
Imorse fick jag svar:
Dear Suzanne,
I hope this email finds you well.
Yes I obtained your birth mother’s current address and sent her the letter twice. I also confirmed from the post man that your birth mother received it in person. However, I haven’t gotten any response from her so far.
I only have her address so the only way is sending letters at this point.
I will send her another letter. Hopefully, she will contact me soon.
Once I’m able to contact her, I will get back to you right away.
Thank you for your understanding and patience.
Med andra ord, min mamma har fått brevet från adoptionsbyrån om att jag vill få kontakt med henne. Men hon har inte svarat.
Om man känner mig så vet man att jag oftast använder förnuftet framför känslor i mina tankar. Känslor är något som jag ibland tycker är obekvämt och jobbigt. Kanske var det en av anledningarna till att jag var lite motsträvig till att göra detta från början. Att veta att ens föräldrar har lämnat bort en – för mitt eget bästa, har aldrig innan känts konstigt. Jag har med andra ord aldrig klandrat henne för det val hon gjorde för fyrtio år sedan.
Jag kommer heller inte klandra henne för att hon inte vill ha kontakt med mig nu. Jag kommer bli ledsen men det kommer gå över. Livet har fått mig att inse att solskenshistorier är inget för mig. De har liksom aldrig funnits där. Att få ta del av andras drömmar, kunna hjälpa till och uppfylla dem är så nära jag har kommit. Det är inte fy skam det heller.
Så allt är inte som på tv, där får man se delar av sanningar, delar av berättelser men långtifrån allt.
Eftersom min biologiska mamma lever så kanske allt stoppar vid henne. Tanken var ju att leta rätt på mina syskon, men om min mamma inte vill ha kontakt, kanske hon heller inte vill att mina syskon skall få veta om mig.
Anledningarna kan vara många. Där kan man spekulera fram och tillbaka. Oavsett så spelar det egentligen ingen roll. Det är hennes val. Likaväl som det var hennes val för fyrtio år sedan.
Mitt val är hur jag skall hantera detta och hur mycket energi detta få ta av mig.
Tack @Eva, tyvärr är jag nog väldigt rationell, tror det är mitt sätt på hur jag bearbetar saker och ting. Nej, det blir tyvärr inte alltid “lyckliga slut”, men vi får se om vi får något mer ut av denna historia eller om den stannar här. Kram
Du låter väldigt rationell, men jag förstår att det ligger mycket känslor bakom i alla fall. Det är inte alltid det blir "lyckliga slut" som på tvs olika snyftprogram om folk som hittar varann efter ett antal år.
Hoppas att du får någon slags förklaring och kontakt med din biologiska familj på något sätt. Och att du kan gå vidare med den information som du fått om det nu inte blir mer.
Tack @Eva, tyvärr är jag nog väldigt rationell, tror det är mitt sätt på hur jag bearbetar saker och ting. Nej, det blir tyvärr inte alltid “lyckliga slut”, men vi får se om vi får något mer ut av denna historia eller om den stannar här. Kram
Jag skriver och suddar, skriver och suddar…. Vet inte riktigt vad jag ska skriva 🙁
KRAM säger nog mycket!!!
Jag håller ändå tummarna hårt för ett lyckligt slut! Hon kanske skäms över att hon lämnat bort fig. Då är det lättare att strunta i att kontakta dig. Ge henne tid så kanske hon vill ses! Jo du lyckliga slut är även menat för dig
Vi får hoppas det, Jenny 😉 kram
Tack söta du! Stor kram tillbaka!!
Ja, så jobbigt. Men jag tror också som Jenny Antonsson att det kan vara så att hon skäms, eller att hon har en situation att hon dolt dig för sin nuvarande familj och inte vet hur hon ska hantera det. Ditt brev har säkert rört upp många känslor i hennes hjärta. Man glömmer aldrig ett barn man har fött. Men omgivningen kan ha gjort hennes situation omöjlig. Den kanske är omöjlig än. Vila i det och se. Kanske en dag… Det finns lyckliga slut, och nu vet hon hur hon kan få kontakt med dig. Kram Christina
Vilken söt baby du var 🙂
Tack Christina, det värmer. Visst är det så, tiden får utvisa. Oavsett så klandrar jag henne inte. Jag förstår att det kan vara jobbigt. Oavsett så hade det varit kul o träffa henne. 😉