Jag har funderat en hel del på varför man är som man är. Jag är adopterad och vet egentligen inte hur mina biologiska föräldrar är men konstigt nog är jag väldigt lik mina adoptivföräldrar. Detta måste vara ett bevis på att den sociala omgivningen är viktigt i uppfostran för barn. Jag anser att jag har fått ”godis”bitarna från mina föräldrar jag är lik min mamma på det sociala planet, jag är ibland så skrämmande lik att man kan inget annat tro än att jag är min mammas ”riktiga” barn. Jag är nog lite tuffare än henne på det sätt att jag klarar mig mer själv. Jag är lite hårdare på det sättet att jag inte hela tiden tänker på vad andra tycker men annars är vi väldigt lika. Vi båda älskar att ha mycket folk omkring oss, men inte jämt vi vill själva bestämma när. Vi behöver inte stå i centrum jämt men vi gillar att få uppmärksamhet. Många av hennes vänner tycker att jag är väldigt lik henne, kommentaren har oftast varit ” Å du är så lik din mamma”. Jag tar det som en komplimang.
Min pappa och jag har ett annat gemensamt intresse. Teknik. Det är han som har fått mig intresserad av datorer och mobiltelefoner. När jag var liten så jobbade han med datorer så jag var ett av de lyckliga barnen som hade dator hemma redan på 80-talet. Den dator vi talar om då var ingen dator som vi ser idag utan en med floppydisketter och detta var när DOS var fortfarande hett. Han försökte få mig intresserad av spel och jag vet att jag en gång satt i flera dagar och programmerade in något som enligt min pappa skulle bli jättekul. Det var Snake. En fyrkantig sak som åt en annan fyrkantig sak som sedan blev större och större. Snacka om att jag blev besviken! Inge kul alls. Spel var alltså inte min grej. Min pappa började sedan sälja Apple datorer men mitt intresse för datorer var fortfarande svalt. Var nog för att jag inte insåg allt man kunde göra med dem.
Jag flyttade till Uppsala 1991 och började läsa och även då tyckte jag att det med datorer var lite överreklamerat. Jag köpte mig en elektrisk skrivmaskin för att skriva mina uppsatser på. Det skulle minsann räcka för mig. Jag vet att min pappa försökte få mig att förstå att en liten dator hade nog inte varit fel. Det var inte förrän jag hade suttit och kämpat med min första A-uppsats som jag gav med mig. Jag hade fått skrivit rent den tjugogånger minst och trots att jag hade haft femma i maskinskrivning ( vilket man hade på den tiden) så skrev jag fel och suddandet på den elektiska funkade väl inte så där bra. Motiveringen att skaffa en dator var även att man kunde ju skriva och spara, skriva och spara sedan ändra hur man ville innan man skrev ut. Kan inte annat än säga att det var ju en funktion som jag verkligen ville ha. Så en dator fick det bli. Sedan började det, mitt digitala liv.
Min pappa berättade även för mig redan i början av 90-talet att när jag skulle vara äldre skulle alla ha en var sin telefon med ett eget nummer. Gissa om jag trodde han skojade. Jag som inte ens hade en egen telefon hemma. Inte ens en bärbar. Jag vet att jag har legat antal timmar i mina föräldrars hall och pratat i telefon. Det var det bästa stället för den telefonen hade så lång sladd så man kunde dra den flera meter och kunde kura sig rätt skönt i trappan när man pratade. Men nu tillbaka till min pappa jag är precis som han när jag nu kommer hem till dem så sitter vi gärna i var sitt hörn i tv-rummet. Mamma kollar tv, pappa sitter med sin laptop i sitt knä och jag med min. Jag beundrar min pappa han har trots att han inte jobbar mer fortsatt och underhålla sitt intresse. Han pysslar med lite hemsidor och supportar halva Karlskoga med hur man skall hantera datorer. Stor eloge till dig pappa. Det jag beundrar mest är just detta att han är inte rädd för att läsa sig något nytt. Han snappade upp att jag har favicon på min sida och det ville han ju ha på sin med. NU har han det. Han fixade till det alldeles själv och här är hans sida. Favicon = den lilla lilla bilden som är innan www-adressen i mitt fall en lite bild på Hello Kitty. Här är en länk för er som vill göra en själv.
Min pappa och min mamma för den delen har Spotify. De skapar playlist och de har tre datorer hemma och trådlöstnätverk. De är extrema mappiesar ( ”Först var vi hippies, sen yuppies och nu – Mappies = Mature Affluent Pioneering People”, säger chefredaktör Amelia Adamo i ett pressmeddelande. I Sverige kan en mappie vara en mogen, attraktiv, pionjär-person.” Bra förklaring tycker jag på vad en mappies är) . Jag tror att man blir som sina föräldrar gäller bara och plocka de bästa bitarna. Men det kanske därför jag är som jag är? En förklaring till varför jag är det teknikgalna sociala monster som jag är! 😉