Suzannes.se

I och med all snö och alla problem som har varit med tåg, spårvagnar och tunnelbanor har jag funderat lite. Hur förberedda är vi i Sverige egentligen på krissituationer? Hur är vi ”utbildade” i vad vi skall göra om något händer? Vi lever idag i ett IT-samhälle där el är en självklarhet. Men ”tänk om” det helt plötsligt inte fanns någon el. Hur skulle vi överleva då? Vi tar idag mycket saker för givet. Vi tror att saker och ting inte kommer hända oss. Men är vi verkligen säkra på det? Jag säger inte att man skall gå omkring och vara rädd eller otrygg, jag menar bara att vi idag utvecklar och tänker vi bara på teknik framåt, vi pratar inte om teknik som kan hjälpa oss i olika krissituationer på primitiv basis. Det är för mig två olika saker. Man kan med enkla medel jobba med hur informationsflöden skall ske. Likaväl som en stark, ljudande mistlur testas varje månad för flyglarm, så man man väl någon gång om året genomgå vilka rutiner som gäller vid krissituationer. Vi övar och lär oss hur vi skall göra vid brand. Men ser vi till att alla har ett ”överlevnadskit” hemma med ”rätt” typ av saker?

Ibland förvånas jag över hur ”dumma” vi människor är. Vi anser oss själva vara de smartaste bland alla ”djur” men är vi verkligen det? Vi är ibland alldeles för enkelspåriga och bekväma. Djur är experter på överlevnad. Det är det enda de tänker på och som de prioriterar. Sådana var även vi som människor till en början när vi var stenåldersmänniskor. Men någonstans på vägen med all utveckling har vi glömt hur det var förr. Glömt vad vi har för instinkter som människor. Överlevnad.

Karriär kan jämföras med jakt på mat. Ju bättre karriärstege desto mer och bättre mat kan man sätta på bordet. Konsumtion av prylar kan försätta folk i olika hierakiska skikt. Jag säger inte att det är rätt, men oftast är det enkelt att göra det. Man har förutfattade tankar om att ju mer prylar man har desto mer pengar har man. Tyvärr har detta även förändrats under det senaste deceniet, bilden av vem som konsumerar kan vara precis vem som helst. Vem som helst som har ett kreditkort. Vem som helst som har ett behov. Allt har förändrats.

Har man detta i åtanken så kan man hitta massa förändringar som sker i samhället. Hur vi förändras och situationsanpassar oss. Sannolikt kommer vi anpassa oss men min fråga är mer varför vi inte utvecklar och förbereder oss på sådant redan nu. Inte för att det skall hända, men om. Hade man jobbat aktivt med utveckling även inom detta område tror jag att en del saker säkert kommer kunna implementeras direkt i olika delar av världen som ligger i helt andra utvecklingsfaser. För vem har sagt att det alltid måste handla om Sverige?

Jag brukar nyttja mina kunskaper om hur det var förr till hur man kan ta med det i beaktning när man tänker på nya saker.  Vad ligger i människans natur och vad som är ett nytt tillagt beteende. Försäljning handlar precis om det. Vad är det kunderna vill ha och hur kan man ge dem det och ta betalt.

Vad vill jag få sagt med detta? Jo, att man skall inte ta något för givet. Samhället runt omkring förändras. Lika viktigt är att vi tar med oss våra erfarenheter när vi tänker framåt. Vi är alldeles för nöjda med det vi har. Vi har det enkelt helt för bra.

Jag har funderat på när är man egentligen stor? När jag menar stor menar jag stor nog att kallas vuxen. Jag kommer ihåg när jag var liten då pratade jag om att jag minsann skulle bli en ung mamma. Jag ville skaffa barn när jag var typ arton år. Var man äldre var man ju hur gammal som helst men när man var arton så var man precis lagomt gammal. Man var stor men ändå inte. När jag var i tidig tonår så längtade jag efter att bli femton. Det fanns ju så mycket man fick göra då. Man fick ju se vuxenfilmer, köra moppe och man vart ju byxmyndig. Man skulle välja vilken inriktning på utbildning (gymnasiet) och man skulle börja planera för framtiden. Men var man stor nog?

Men är även väldigt påfrestande då det oftast ligger massa känslor bakom det man skriver om.