Nu kommer jag skriva om något väldigt personligt, egentligen helt privat men jag har funderat på det länge och tycker det är dags att prata om det. Jag gillar verkligen barn, kanske det är därför jag har gjort vissa val i mitt liv.

När jag var 21 år fick jag veta att jag skulle få svårt att få egna barn. Jag hade problem med mina äggstockar som ung och chansen att bli gravid är väldigt liten. Först blev jag ledsen och gick igenom en kris där jag ifrågasatte min kvinnlighet och mig själv som människa. Men åren gick och efter jag fyllde 30 kände jag att mitt sorgearbete av att kanske inte kunna få barn hade förändrat mig och min inställning. Jag insåg att jag värdesätter mitt liv alldeles för mycket för att ha någon annan som jag måste ta hänsyn till. Låter det egoistiskt? Ja det är det. Just därför anser jag att jag inte är lämplig som förälder.

Jag vill absolut inte bli en förälder som lever genom mina barn. Eller som hela tiden får ge upp mina egna drömmar, upplevelser för att tillgodose mina barn. Jag vill alltså inte tvingas välja mellan mina egna behov och mina barns. Jag vill inte ha känslan av att behöva ge upp något. Jag har bara ett liv och det vill jag leva så bra jag bara kan.

Det som är det jobbigt är hur människor runt omkring mig slänger ur sig kommentarer: – Du skulle passa så bra som mamma, eller Du, det blir så mycket bättre när du blir mamma. Allt bara löser sig.

Men om jag inte vill då? Om jag tycker att jag gör mig och världen en tjänst genom att inte skaffa barn? Jag tycker nämligen att alla barn som föds till världen skall få en bra start i livet. Jag är inte en sådan. En bra start alltså. Jag älskar och jobba och prioriterar ofta det framför något annat. Detta för att jag nästan alltid arbetar med sådant som jag tycker är kul och inspirerande.

Jag får panik när små barn skriker. (Har då fått kommentarer, du kommer vänja dig när du får egna barn, det är inte alls samma sak). Men för mig spelar det inte någon roll. Jag får ändå ångest och panik. Ingen kan ju garantera mig att de inte skriker och ingen kan garantera att jag inte får panik!

Jag tycker heller inte att automatiskt alla småbarn är söta. Jag vill inte bara för att jag är tjej krama och gulla med småbarn. Jag tycker inte att det är mysigt att hålla små bebisar. Jag vill heller inte passa massa småbarn. Jag har gjort ett val i mitt liv, ett val med uppoffringar, men ett val att inte skaffa barn.