Jag vill kunna ge tillbaka till mina föräldrar det som de har givit till mig. Att de skall kunna känna trygghet i att nu på ålderns höst så kan de förlita sig på att jag kan ta hand om dem. Men när någon är sjuk, riktigt sjuk och man inte kan göra något då är det svårt. Man vill stötta och finnas till hands samtidigt som man vill försöka leva sitt egna liv. Men som sagt det jobbigaste är att inte ha någon att dela det med. Någon som verkligen förstår, någon som man inte behöver berätta allt för utan som ser samma saker som en själv.

Att invänta och förbereda sig för sorg är något jag har gjort nästa i hela mitt liv. Men nu när det börjar bli verklighet känns det konstigt. Jag försöker verkligen göra allt jag kan nu för att hjälpa mina föräldrar men det är inte lätt. Samtidigt så är detta ju det som vi har väntat på, jag är ju förberedd.

Jag är tacksam för att jag har massa underbara vänner runt omkring mig som jag vet kommer förstå och stötta mig när det väl över, men just nu är det som jag lever i en bubbla. En bubbla som jag vet kommer spricka, men där jag inte kan kontrollera när det kommer ske.

Vissa saker vill jag inte prata om på nätet då det kan misstolkas och leda till en massa felaktigheter. Det kan leda till att helt fel personer blir drabbade och det vill jag inte. Men det jag kan göra för att förklara lite om mitt beteende är min sorg. Att jag känner mig ledsen och besviken. Att jag känner mig oerhört kränkt. Jag inser att detta kommer att starka mig som person när jag har gått igenom det, men tills dess hoppas jag att ni har överseende med mitt ”konstiga” beteende. En vacker dag kommer jag orka berätta. En vacker dag kommer jag skriva exakt vad som har hänt, men tills dess måste jag fundera, ventilera och bearbeta så jag orkar överhuvudtaget överleva.

Jag vet att jag anses vara en stark person, det är jag med.  Men det betyder inte att jag inte tycker detta är jobbigt eller svårt. Jag är en person som utgår ifrån mina känslor och när man trampar på dem och behandlar mig illa så blir jag så klart ledsen. Framför allt tar det alldeles för mycket av min energi.

Jag vet att en av mina egenskaper är inte alltid positiva, min tro om att människan är egentligen ett gott väsen. Den har försatt min i många jobbiga situationer men samtidigt är det en del av mig. Jag vill tro att människor är goda. Jag vill att vi skall leva i en av de bästa världar. Jag försöker så gott jag kan iallafall för att hjälpa till så att det kan bli så. Men inser att verkligheten inte alltid ser likadan ut. Den är tuffare än vad man tror.

Men som sagt tills jag är klar med detta hoppas jag ni har förståelse för att jag kanske inte riktigt är mig själv.

Tack för ordet! och tack alla ni som stöttar mig.. ni är underbara

Jag är verkligen inte ledsen just nu, men blir det ibland när jag tänker på personerna i min bok. När jag känner efter hur de känner, vad de tänker och vad de upplever så känner jag mig jättekonstig. Ibland när jag kommer in i skrivarmoodset så blir jag lite konstig. Jag blandar drömmar med mina vakna tankar. Begreppet mellan sanning och verklighet mot vad som jag fantiserar och som jag skapar är minimala. Låter jag knäpp? Ja, det kanske jag är litegrann… Jag vill dock tänka att detta är en del av min skrivarprocess. Att det är just denna förmåga att ”våga” tänka annorlunda som gör att min historia är levande och känns äkta. Ibland blir jag lite rädd när saker känns som en ren dejavu. Allt känns som en film som spelas om och om igen… fram och tillbaka, i olika vinklar. Då vet jag att jag är skrivarsugen som bara den. Att historien jag har inom mig bara vill poppa ut.

Har iallafall bestämt mig för att jag skall avsätta massa tid i höst så att jag blir klar. Nu vill jag bli klar med boken. Nu vill jag att fler skall få läsa min historia. Att fler skall få träffa mina karaktärer. Först skall renskrivningen bli klar. Sedan är det korrläsning… men sedan.. sedan skall den skickas till olika bokförlag så får vi se…