När är man egentligen stor?

Jag har funderat på när är man egentligen stor? När jag menar stor menar jag stor nog att kallas vuxen. Jag kommer ihåg när jag var liten då pratade jag om att jag minsann skulle bli en ung mamma. Jag ville skaffa barn när jag var typ arton år. Var man äldre var man ju hur gammal som helst men när man var arton så var man precis lagomt gammal. Man var stor men ändå inte. När jag var i tidig tonår så längtade jag efter att bli femton. Det fanns ju så mycket man fick göra då. Man fick ju se vuxenfilmer, köra moppe och man vart ju byxmyndig. Man skulle välja vilken inriktning på utbildning (gymnasiet) och man skulle börja planera för framtiden. Men var man stor nog?

När jag väl hade fyllt femton längtade jag efter att bli arton. Då blev man ju myndig. Man fick köra bil, man fick rösta, man fick skaffa kreditkort och lån, man fick dricka alkohol på krogen, men var man stor nog? 
När jag fyllde arton år insåg jag att jag var stor men inte stor nog. Jag fick ju inte köpa alkohol själv på systemet, men jag var stor nog att köpa det på krogen. Jag insåg att jag absolut inte var stor nog att skaffa barn. Jag flyttade hemifrån och började läsa vid Uppsala Universitet och tyckte att livet hade precis börjat. Mycket hände men jag längtade till jag skulle bli tjugo då minsann skulle jag vara stor nog.
När jag fyllde tjugo så kände jag att det var inte så stor skillnad. Jag visste fortfarande inte vad jag ville jobba med när jag skulle bli “stor”. Jag kände mig fortfarande förvirrad. Jag hade visserligen gått på ett par rejäla smällar och lärt mig vad motgångar var för något. Men jag var absolut inte stor och jag skulle absolut inte skaffa barn. Först av allt ville jag bli klar med min utbildning och bli någonting. Då skulle jag bli stor nog…
När jag var tjugotre fick jag erbjudande om förberedande forskartjänst och blev rädd. Jag tyckte jag var för ung för att forska. Jag kunde väl inte sitta och fundera ut hur människor hade tänkt och levt för flera tusen år sedan när jag själv inte hade börjat leva. Jag tackade nej och började jobba. Tänkte jobbar jag ett par år så får jag erfarenhet och kan skaffa mig bättre jobb och framför allt kanske jag kommer på med vad jag vill bli när jag blir stor.
Jag var då även sambo och kände att nu började jag plocka på en hel del vuxenpoäng, men jag kände mig långt ifrån stor nog.
När jag fyllde tjugofem hade jag världens kris. En del kallar det just för tjugofemårskris.. jag kallade det för livskris. Jag mådde dåligt i nästan ett halvår. Det kändes som hela livet skulle ta slut för att när man väl fyllde tjugofem så var man ju hur gammal som helst. Men jag överlevde krisen. Jag insåg att jag var inte så gammal framför allt så var jag inte stor nog.
Med tanke på hur dåligt jag mådde när jag fyllde tjugofem var jag rustad för en ordentlig trettioårskris. Men det gick bra. Jag hade till och med överlevt en jobbig separation, en konkurs på mitt företag, samt bytt jobb. Men jag hade min familj, massa goda vänner omkring mig och jag mådde rätt bra. Jag började känna mig vuxen men inte stor nog.
Men någonting har hänt.. det har gått ett par år till och jag ser en förändring, jag har nu slutat och längta. Jag väljer att leva i nuet istället. Livet är alldeles för kort för att slösas bort. Nu lever jag mitt liv… jag äter godis när jag vill, jag går och lägger mig när jag vill, jag bestämmer själv vad jag vill köpa eller vad jag vill göra. Jag är nog nu stor. Jag är nu beredd på att kallas vuxen.