Tänk om….

Tänk om
– Alla människor såg lika ut
– Alla människor tänkte likadant
– Alla människor levde lika länge
– Alla människor var precis likadana

Vilken tråkig värld vi skulle leva i. Ingenting skulle vara som det är idag. Vår värld skulle aldrig utvecklas. För det är våra olikheter som skapar förutsättningar till förändringar. Det är våra olikheter som gör att vi som människor är unika individer. Men med detta måste vi även vårda våra olikheter. Använda oss av varandra för att tillsammans skapa bättre förutsättningar för oss alla.

Idag känns det som våra politiker oavsett parti eller färg inte är förankrade i vår värld. Att de som sitter som företagsledare inte förstår sina medarbetare. Att allt sker i faslig fart och att de som får ta konsekvenserna till slut och inte orkar med utan blir utbrända.

Kan det vara så att när vi tvingas till att göra allting så snabbt så hinner vi aldrig med att tänka och reflektera? Att vi som människor nu har nått vår gräns för vad vi klarar av? Att nu är det stopp?

Det man kan fråga sig är: – Måste allting verkligen gå så fort?

En stillsam reflektion, en helt vanlig fredagskväll.

Årets sista dag!

Idag är det årets sista dag. Ett år som gått så otroligt fort. Tiden har verkligen sprungit iväg. Men det kanske är så när man har roligt? Eller hur det nu är. Oavsett så har ett år flugit förbi mig och jag har inte riktigt hunnit reflektera över vad som har hänt.

2015 har varit ett år fyllt med nya saker – nya kunskaper och nya bekantskaper. Allt har självklart inte bara varit positivt utan även en del ledsamheter. Jag har regel för mig själv att försöka se allt positivt och se framåt.

Nu passar jag på och önskar er all ett riktigt gott nytt år! Nu ser vi framåt!

Den där känslan

Läste igenom mina adoptionspapper och ser bedömningen på mig:

Skärmklipp 2015-01-13 12.07.22
Barnet ser sött ut med underbart runt ansikte, vit hy som en korean, stora och svarta ögon, stor och söt näsa samt röda läppar.
Skärmklipp 2015-01-13 12.07.05

Visst känns det lite konstigt, det där med att min biologiska mamma inte vill ha kontakt med mig. Men hon lämnade som sagt bort mig direkt. Jag bodde i en fosterfamilj tills jag kunde åka till Sverige. Jag var nästan 6 månader när jag kom till Torslanda flygplats 1973.

Antagligen vill hon begrava det som hänt. Jag får respektera det. Sorgligt, men så är livet ibland.

Såg en underbar dokumentär, Twinster på Netflix häromdagen. Den handlar om två adopterade koreanska tvillingar som levt isär men tackvara Youtube och sociala medier hittat varandra. De åker tillbaka till Korea och träffar föreståndaren för Koreanska adoptions center, Shinhye Kang vilket är samma person som jag har varit i kontakt med gällande min mamma.

Undras hur många öden som är likadana som mina? Att det inte bara finns ”big happy endings” som i alla filmer, att det finns en annan sida också. Innan jag började kontakta Korea mådde jag bra, tänkte nästan aldrig på det överhuvudtaget. Efter känns det mer jobbigt. Att leva med vetskapen om det val hon gjorde då är en sak, att leva med att hon än idag inte vill ha någon kontakt känns värre. Jag förstår, förlåter och respekterar men känslan finns där ändå, den där känslan av att inte riktigt känna sig hel.