Suzannes.se

Två veckor går så fort. I fredags fick jag äntligen hämta hem Choklad. Innan kände jag mig tvådelad, dels ville jag ju få hem henne till mig, men samtidigt så kändes det grymt och skilja henne från hennes syskon och sin mamma. Uppfödare Monica berättade att kvällen innan så hade Choklad gått och strykigt sig mot henne precis som hon sa hejdå. Och lite samma känsla fick jag när hon självmant gick in i transportburen.

Resan hem gick bra. Väl hemma blev soffan den fasta punkten. Antigen på soffan eller under soffan. Gå utanför detta var jobbigt och det tog en dag innan hon började äta och gå på lådan.

För att fira att Choklad är hemma har jag skapat en spellista med massa chokladlåtar samt bakat en underbar Fransk Chokladtårta.

Snabb och lättbakad tårta som kan verka ogräddad, men det är det som gör den så krämigt god. Servera gärna tårtan med en klick vispgrädde

200 gr mörk blockchoklad
200 gr margarin
4 ägg
2 dl socker
2 1/2 dl mjöl
1 1/2 tsk bakpulver

Gör så här:
1. Smörj en 2-litersform med löstagbar botten
2. Smält choklad och margarin i en kastrull på svag värme
3. Vispa ägg och socker poröst. Rör ner chokladsmeten i äggblandningen.
4. Blanda sist ner mjölet. Väl blandat med bakpulvret.
5. Häll smeten i formen och grädda ca 15 minuter i 200° C.
Kakan skall inte ha stannat helt.

Igår var jag och tingade en underbar kattunge som kommer få komma hem till mig den 27 januari. Hon är en blandras med 50% Helig Birma och 50% Ragdoll och är otroligt självständig och nyfiken. Hon kommer få namnet Choklad för det ser ut som hon är just doppad i Choklad. Hennes nos, örontippar och tassar är bruna sedan har hon en fin beige ton i resten av pälsen.

Jag har haft katter tidigare men på något sätt känns det lite annorlunda denna gång. Jag har även bestämt mig för att Choklad skall få en kompis så de skall få vara två så jakten fortsätter på ytterligare en katt.

Här är lite bilder som jag tog igår. Hon ville verkligen inte sitta still så det var näst intill omöjligt att fota henne. Detta måste vi ju ändra på framöver

Jag har inte insett förrän nu hur jobbigt det är att vara ensamt barn. Hur tungt det är att vara helt själv och få ta alla jobbiga beslut som inte bara påverkar en själv utan även sina föräldrar. Jag har inga barn och lever helt själv, vilket gör att jag är inte van vid att behöva ta hänsyn till andra på samma sätt. Jag är också ensamt barn och var även ensamt barnbarn på min mammas sida vilket gör att jag har hela mitt liv fått vara en del ensam. Men nu när man är vuxen då är det inte alltid lika enkelt. Många tankar snurrar runt, man känner sig väldigt ensam och framför allt hjälplös.

Jag vill kunna ge tillbaka till mina föräldrar det som de har givit till mig. Att de skall kunna känna trygghet i att nu på ålderns höst så kan de förlita sig på att jag kan ta hand om dem. Men när någon är sjuk, riktigt sjuk och man inte kan göra något då är det svårt. Man vill stötta och finnas till hands samtidigt som man vill försöka leva sitt egna liv. Men som sagt det jobbigaste är att inte ha någon att dela det med. Någon som verkligen förstår, någon som man inte behöver berätta allt för utan som ser samma saker som en själv.

Att invänta och förbereda sig för sorg är något jag har gjort nästa i hela mitt liv. Men nu när det börjar bli verklighet känns det konstigt. Jag försöker verkligen göra allt jag kan nu för att hjälpa mina föräldrar men det är inte lätt. Samtidigt så är detta ju det som vi har väntat på, jag är ju förberedd.

Jag är tacksam för att jag har massa underbara vänner runt omkring mig som jag vet kommer förstå och stötta mig när det väl över, men just nu är det som jag lever i en bubbla. En bubbla som jag vet kommer spricka, men där jag inte kan kontrollera när det kommer ske.