Läste igenom mina adoptionspapper och ser bedömningen på mig:

Skärmklipp 2015-01-13 12.07.22
Barnet ser sött ut med underbart runt ansikte, vit hy som en korean, stora och svarta ögon, stor och söt näsa samt röda läppar.
Skärmklipp 2015-01-13 12.07.05

Visst känns det lite konstigt, det där med att min biologiska mamma inte vill ha kontakt med mig. Men hon lämnade som sagt bort mig direkt. Jag bodde i en fosterfamilj tills jag kunde åka till Sverige. Jag var nästan 6 månader när jag kom till Torslanda flygplats 1973.

Antagligen vill hon begrava det som hänt. Jag får respektera det. Sorgligt, men så är livet ibland.

Såg en underbar dokumentär, Twinster på Netflix häromdagen. Den handlar om två adopterade koreanska tvillingar som levt isär men tackvara Youtube och sociala medier hittat varandra. De åker tillbaka till Korea och träffar föreståndaren för Koreanska adoptions center, Shinhye Kang vilket är samma person som jag har varit i kontakt med gällande min mamma.

Undras hur många öden som är likadana som mina? Att det inte bara finns ”big happy endings” som i alla filmer, att det finns en annan sida också. Innan jag började kontakta Korea mådde jag bra, tänkte nästan aldrig på det överhuvudtaget. Efter känns det mer jobbigt. Att leva med vetskapen om det val hon gjorde då är en sak, att leva med att hon än idag inte vill ha någon kontakt känns värre. Jag förstår, förlåter och respekterar men känslan finns där ändå, den där känslan av att inte riktigt känna sig hel.