sydkoreaJag har inte hört ett ljud från Korea sedan 11 april. Det var lite det här jag var rädd för, att röra upp massa känslor som sedan inte leder någonstans. Jag har fått veta att min biologiska mamma lever, de har försökt kontakta henne men sedan har det blivit tyst.

Jag tolkar det som om att antigen har de inte fått kontakt med henne. Eller så är det så att hon inte vill ha någon kontakt med mig. Oavsett så är det en plåga och bara gå och vänta.

Jag är väl inte känd för tjejen med massa tålamod men nu börjar det kännas lite jobbigt. Även om de har skickat ett brev via snigelpost så skall det ha varit framme för länge sedan. Jorden har en omkrets på 40 075,16 kilometer kring ekvatorn. Om man leker med tanken att man håller en hastighet på 100 km/tim skulle det ta strax under 17 dygn att ta sig runt hela Jorden. Då borde ett litet brev inom Korea kunna ta sig fram på några dagar.

Det jag var rädd för börjar hända. Innan så levde jag rätt harmoniskt med en positiv inställning till mina biologiska föräldrar. Jag hade förståelse för varför de lämnade bort mig och har alltid tagit det med ro. Nu när vi har möjlighet att träffas igen och om hon väljer att inte göra det så känns det jobbigare. Det är lite som om att en saga som man har läst sedan man var liten fick ett helt annorlunda slut. Som om Askungen inte alls fick prinsen utan en av styvsystrarna.

Men det är bara och vänta ut tiden. Jag hoppas ändå att jag får ett besked om hon vill eller inte vill ha kontakt iallafall. Så får jag ta det utifrån det. Livet blir inte alltid som man tänker sig och oftast är det inte alltid big happy endings, även om filmer och tv försöker övertala oss att det är så.

En sak har jag iallafall bestämt mig för. Hör jag inget mer så kommer jag lägga allt detta långt upp på ”min hylla”. Jag kommer inte rota vidare, jag har gett det en chans men mer än så här kommer det inte bli. Jag är inte beredd att offra mitt välbefinnande för något som kanske inte ens finns.