Min första mobil

5-motorola-030413

Året var 1993, då skaffade jag mig min första mobiltelefon, en Motorola Startac. Den kostade 1 kr och jag band mitt mobilabonnemang i 24 månader. Jag betalde 150 kr i månaden och kunde samla allt i en pott. Samtalen kostade 6 kr i minuten dagtid (8-18) och 2 kr i minuten kvällar och helger. Jag vågade inte ringa på min mobil, jag var rädd för att det skulle kosta massa pengar. Men anträffbar var jag. Tyvärr var det heller ingen som ringde mig, först och främst för att ingen visste att jag hade mobil, för det andra för att det var dyrt att även ringa till mobiler.

Om det ringde, så tyckte man det var pinsamt och samtalet kom och man var på offentligplats. Därför svarade man viskandes: ”Hej, jag sitter lite dumt till.” Jag vet att jag skämdes om telefonen ringde, för jag visste aldrig riktigt vad jag skulle svara.

Batteritiden var inte värst lång och laddaren till telefonen var oftast stor och klumpig så den hade man inte med sig. Det var vanligt att man glömde av att ladda telefonen så ibland glömde man bort att man ens hade den. Men varför skaffade jag en då? Jo, jag gjorde det för att kunna vara tillgänglig då min mamma var sjuk redan då. Men alla andra, varför skaffade man sig en mobil under början av 90-talet? Jo det var så att det var de första kampanjerna där man band upp sina abonnemang och tillbaka fick man en mobiltelefon som tidigare hade kostat flera tusen kronor. Det man enkelt glömmer bort är att kostnaderna för att använda telefonen var så mycket dyrare än vad det är idag. Det var redan då en avbetalning på telefonen, men även för uppsättningen av mobilnätet.

1993 pratar vi endast i mobilerna, sms har inte kommit än. Så det enda man kunde göra med sin mobil var att ringa och svara i telefon. Mobilen var som en trådlöstelefon i hemmet fast man kunde ta med sig den vart man vill. Man får heller inte glömma att i början var täckningen inte den bästa. Alla delar av Sverige var inte utbyggt för mobiltelefoni. Mycket har hänt på 20 år.

Kommentera