Jag har inte kunna skriva en rad om det som hänt i Oslo.. förrän nu. Det har gjort riktigt ont i mig, jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som har hänt. Hur många människor som är drabbade av sorg och så många människor som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt.

Jag gråter lite. Jag funderar lite. Framför allt sörjer jag. För det är vår demokrati som jag är rädd om. Vårt sätt att se på omvärlden och varandra, det som jag uppskattar så oerhört mycket med Sverige. Norge är inte Sverige, men det är vårt närmaste grannland, inte bara geografiskt utan även i kultur och levnadssätt. Jag lider verkligen med Norge, jag kommer ihåg diskoteksbranden på Backaplan den 30 oktober 1998 där 63 ungdomar omkom och 200 skadades. Jag kommer ihåg kravallerna i Göteborg 2001 under EU-toppmötet 14-16 juni där man för första gången verkligen fick en känsla av förändring. Där råheten och det grova våldet kröp närmare. Där jag insåg hur skyddat jag hade levt och hur världen höll på att förändras. Där var man/kvinna tar sig egna rättigheter och gör dem till verklighet, utan hänsyn eller av respekt för andra. Jag såg själv hur folk hade kastat gatsten och förstört en hel del kring avenyn. Inte långt efter kom självklart händelserna i USA, den 11 september (2001). Vem kommer inte ihåg det? Otroligt tragiskt på många olika sätt.

Jag lägger inte några som helst värdering om man är kristen, muslim eller något helt annat. Jag vill tro på mänskligheten. Jag vill tro att vi människor är goda och att vi kan leva tillsammans och respektera varandra oavsett vad vi tror på. För mig har dessa människor som har gjort radikala och onda handlingar. De använder sin tro som svepskäl, ingenting annat. För om Gud eller Allah, eller vad man än tror på är så god som alla tror så skulle de aldrig tillåta mord. Det goda måste vara och vända andra kinden till och förlåta?

Jag vill tro på rättvisa. Jag vill tro på vårt rättssamhälle. Jag vägrar ge mig i kampen om frihet eller demokrati. Jag vägrar ge upp för vad jag tror på. Det kommer ingen kunna ta ifrån mig. Ju fler vi är som tycker likadant, desto fler människor finns det i världen som kan få detta att hända.

Denna låt är till alla ungdomar som överlevt Utöya.