Det har nu gått över en vecka sedan du lämnade oss. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det är sant. Jag är så klart förundrad över vad som har hänt. Jag önskar så att jag hade kunnat göra något. Fått dig att förstå hur bra du är och hur viktig du är och vad du betyder för mig. Jag hoppas att du hör mig oavsett var du är. Att du vet att jag tänker på dig.

Det finns saker som jag ångrar, saker som jag inte hann säga till dig. Det finns minnen som jag har som jag inte kan dela med någon mer än med dig. Minnen som är en del av mig, och som är en del av dig. Jag ångrar att jag aldrig tog resan över till dig och hälsade på dig i USA när jag väl kunde. Jag vet att vi pratade om det men det blev aldrig av.

Det känns tomt att inget veta om hur du har mått och hur du har tänkt. Vad som fick dig att göra de val du har gjort. Varför? Jag önskar att jag kunde göra något för dig. Jag önskar att du hade sagt något till mig. Jag vet att jag är alldeles för egocentrisk och alltid har för mycket och göra, men du är min vän och mina vänner har jag alltid tid för. Vår vänskap är något speciellt. Den slutar aldrig, den överlever allt, det var så vi sa. Att det var så skönt att ha en riktig vän som man alltid kunde prata med även om det gick månader eller år.

Var du än är, glöm inte att jag tänker på dig. Glöm inte att du finns hos mig för alltid!

För att bevisa det så skall jag till ditt minne alltid ha din dag som vår dag. Den dag där jag kommer minnas dig och göra saker som jag vet att du uppskattar. Jag inser att livet är alldeles för kort och att åren går varken vi vill eller inte. Jag lovar dig att jag skall ta vara på mig, precis som jag hoppas du gör.

För mig är du inte borta, för mig är du alltid kvar, för du finns i mitt hjärta för alltid.