Att vara elak mot någon är något jag inte tål. Oavsett om det är i verkliga livet eller om det är på internet. Oavsett om det är oavsiktligt eller avsiktligt. Det är bara något som jag aktivt är emot. På sista tiden har jag mött mycket av den varan. Inte mot mig men andra i min närhet har mött den och jag blir arg, frustrerad och framför allt frågande hur korkade vi människor är som inte vågar stå upp och säga ifrån att detta inte är något som vi inte accepterar. Vi är tysta. Vi väljer att inte säga något. Tänker egoistiskt ” Det rör inte mig”.

Men tänk om det händer. Tänk om helt plötsligt så blir du själv drabbad. Då önskar man att någon står upp och säger ifrån. Att ens vänner runt omkring säger ”klart vi stöttar dig”, ”Klart vi inte accepterar sånt här? ”, ”Vi står bakom dig”. Som jag berättade innan har jag vänner som har blivit drabbade. Jag valde och säga ifrån och agera. Jag är väl medveten om att jag kanske också får en släng av elakheter mot mig för att jag har gjort det. Men det  gör inget. Jag har valt och ta ställning. Jag accepterar inte elakheter!

Personliga påhopp är för mig inte kritik, det är elakheter. Man kan kritisera någon för vad man gör, men att ge sig på en person för dess personlighet är helt enkelt korkat och dumt. För mig känns det desperat, att man inte kan se skillnad på sak och person. Det blir något man tar i när man inte kan debattera eller argumentera och där man hela tiden söker den enkla utvägen för populäritet. Känns okunnigt,outbildat och inte trovärdigt enligt mig.

Utfrysning är nästintill värre än mobbning, iallafall sätter det djupare spår i den som blir drabbad. Jag gillar verkligen tanken kring #ff #ffse som finns på twitter där man lyfter fram personer som man tycker gör något bra. Men det finns även en baksida som jag inte riktigt gillar. Klubben för ”inbördesbeundran”. Jag har valt att inte göra det för jag tycker alla mina followers är värda #ff. Jag vill inte lämna ute någon. Jag vill inte att någon av dem någonsin skall känna att jag värdesätter någon mer än någon annan. Jag vill inte uppmuntra till känslan av bli utfryst. Jag svarar alla som skriver något till mig på antigen mina bloggar eller på twitter. Detta av respekt och av vördnad. Tar de sig tid att skriva till mig kan jag gott ta mig tid att svara till dem. Allt handlar om kommunikation och relation. Att inte svara någon som skriver är ju indirekt ett sätt mot utfrysning. Jag säger inte att det alltid är så, men visst kan man se indikationer mot det. Tänk dig själv om du sitter och skriver till någon annan och du aldrig får ett svar, känner man sig inte nonchalerad och utfryst då?

Häxjakt har alltid funnits, det betyder inte att vi måste fortsätta med det. Men oftast handlar det om okunnighet och rädsla för något vi inte har kontroll över som gör att vi låter oss svepas in och delta i något. Det är först när vi ifrågasätter vad vi gör, varför samt tar ställning som häxjakten tar slut. ( Dock brukar något nytt scenario sätta igång – se Bjärsta – först var alla mot tjejerna sedan mot killen. Alla går på mediadrevet. Istället för att stanna upp och se vad som verkligen har hänt. Stötta de personer som har blivit drabbad osv.)

Sanningen är att vi är livrädda för att själva bli utfrysta och lämnade till ensamheten. Jag har bestämt mig hellre ensam än att inte agera mot elakheter. Finns det fler som tycker som jag är jag inte ensam 😉