Men är även väldigt påfrestande då det oftast ligger massa känslor bakom det man skriver om.

Min bok är en deckare vilket i och för sig låter spännande och dramatiskt, ja och det är det till viss del, men… ja det finns ett stort men. Boken handlar också om människors öden och varför saker sker som man inte alls förväntar sig. En del av detta är ju hämtat från mig själv och det är det som gör det jobbigt. Jag sitter i valet och kvalet om det kanske är för utelämnande eller inte. Är väl kanske lite rädd för vad andra skall tänka antar jag. Vilket jag inte alls borde vara för jag vet att jag har inget och skämmas för eller känna mig dum för… Men ändå. Känslor är inte alltid enkla och är inte alltid sådant som man orkar prata om.
Jag är nog känd för att annars vara en väldigt öppen människa men det är nog bara till viss del.
En del saker skulle jag aldrig säga eller nämna. De låter jag vara mina personliga hemligheter.
Får väl säga att allt absolut inte handlar om mig… jag har även blandat in händelser som jag vet att närstående har genomgått plus en del som jag har hittat på, precis som man gör när man skriver. Då detta är min första bok så tar det väl speciellt lång tid när det handlar om det som rör mig själv antar jag. Jag är ju inte van att lämna ut mig på det sättet.
Det är därför jag försöker parallellt med mitt skrivande försöka hålla mina bloggar uppdaterade för att delvis lära mig att dela med mig av mig själv. För den jag är.
För snart tio år sedan gick jag mycket hos en terapeut som skulle försöka hjälpa mig att få ihop mig efter jag hade kraschat som människa. De första månaderna förstod jag inte ens vad han pratade om. Jag var inte mottaglig för det han pratade om. Han ville att jag skulle prata om mig själv. Jag tyckte jag var jätteduktig, jag pratade om mitt jobb, jag pratade om mina vänner om min familj. Då frågade han: ” Men du Suzanne, vad tycker du, vad vill du?” Jag vet att det var första gången jag gick därifrån gråtandes. För då förstod jag att jag hade levt ett liv där jag hela tiden hade försökt leva upp till de krav jag trodde att alla andra ställde på mig. Jag levde mitt liv bara för andra. Jag fortsatte och gå i nästa tre år och de flesta gångerna kom jag gråtandes därifrån för det var jobbigt att sitta i 45 minuter och bara prata om vad jag tyckte och vad jag kände.
Men som jag sa det är snart tio år sedan. Man kan ju fundera på vad det har gett mig idag. Jo, det har gett mig en insikt, men det är först nu jag känner att jag tar allt vidare till nästa fas. Nu gäller det att utföra det som jag verkligen vill göra. Därför är denna bok väldigt viktigt för mig. Den är som en lisa för min själ, ett sätt för mig att kunna gå vidare och börja på nytt.
Vem kunde tror att den kollaps jag gick genom för så många år skulle sätta sådana spår? Jag tror detta inte det, men när jag tänker på det så var det inte en sak som hände utan en rad otroligt stora förändringar.
Men som en klok person har sagt, det är erfarenheterna som skapar individen och hur sant är inte det? Man skall inte se tillbaka för mycket, man skall bara använda det som bränsle så man orkar röra sig framåt. För det är bara du själv som väljer hur du skall gå vidare.