Posted by Suzanne on 13 mars 2010
Igår var jag hos tandläkaren. För normala människor är det inte något konstigt alls, men för mig är det lite ovant. Har inte besökt någon sedan 1992 i Uppsala. Varför? Tja, har liksom inte blivit av. I början var det bara för att jag var student och pengarna prioriterades på annat. Sedan har bara åren gått. Men nu tyckte jag det var dags. Jag bestämde mig för att prova en klinik som hade tandlänkare som inte bara var svenska för att jag ville se om min illusion om att utbildade tandläkare från andra länder kunde vara minst lika bra som svenska. Jag valde därför City Dental som i sin reklam trycker just på det, att deras tandläkare kommer från olika länder.
Jag blev väl bemött av en mörk kille i receptionen. Killen var ung, kanske nÃ¥gonstans i början av tjugoÃ¥rsÃ¥ldern. Trevlig som bara den meddelade han att jag skulle slÃ¥ mig ner och invänta att bli uppropad. Sedan kom Emilio, en manlig tandsköterska och hämtade mig. Han tog fyra röntgenbilder och var hur rolig och trevlig som helst. Han berättade att han läste sista Ã¥ret som tandläkare samtidigt som han arbetade som tandsköterska. Sedan kom Mario, min italienska tandläkare. Han var hur rolig som helst sÃ¥ jag nästan kiknade av skratt. Duktig och trevlig och han gjorde mig sÃ¥ lugn. Det kändes inte alls jobbigt längre. Mario trodde inte pÃ¥ mig när jag sa att jag inte varit hos tandläkaren pÃ¥ sÃ¥ länge. Han skrattade och sa: ” What a beautiful attityd you got, are you always smiling? Then you have to have beautiful teeths.” Mario berättade att min ena lagning ( som jag gjorde när jag var sju Ã¥r) hade gÃ¥tt sönder. SÃ¥ den mÃ¥ste vi fixa. Men nÃ¥gra nya hÃ¥l fanns inte. Sedan sÃ¥ rekommenderade han en tandhygienist dÃ¥ jag hade lite tandsten. Men annars sÃ¥g det fint ut. Allt tog inte mer än trettio minuter. Jag gick sedan till receptionen och betalade 250 kr för besöket och bokade gladeligen in tid för bÃ¥de lagning och tandhygienist. Jag är med andra ord sÃ¥ tacksam för att jag träffade en sÃ¥ bra tandläkare. En som är sÃ¥ serviceminded.
Ser redan fram mot nästa vecka då skall jag träffa Mario igen. Då skall han laga min gamla lagning.
Posted by Suzanne on 08 mars 2010
Idag är det internationella kvinnodagen och det är tänkt att jag skall skriva något om och för kvinnor i en bloggstafett som pågår i 24 timmar bland olika tjejbloggare.
För ett par veckor sedan Ã¥t jag middag med tvÃ¥ underbara tjejer. Ett intressant ämne dök upp gällande kvotering av kvinnor i ledningsgrupper. Godkända kvinnor spelar med i männens spel enligt VA:s artikel och det stämmer nog. Men vi skall inte generalisera dem och säga att alla är likadana. Men visst kan det ligga en sanning i att de kvinnor som befinner sig i ledningsgrupper idag har lärt sig ”maktspelet”. Men är det sÃ¥ fel? Spelet har funnits i flera tusen Ã¥r. Männen har utvecklat spelet, vi kvinnor har kommit in i det de sista deceniumen. Utveckling sker även inte om det inte sker sÃ¥ fort. Vi kvinnor mÃ¥ste ju fÃ¥ chansen först att lära oss spelet för att kunna förändra det. TÃ¥lamod.
Jag är emot lagstiftning för detta dÃ¥ jag tycker att vi tjejer är bra precis som vi är. Vi skall inte behöva kvoteras in för att accepteras. Vi mÃ¥ste bara lära oss att ta för oss och stötta varandra. Som jag brukar säga ” Om du stÃ¥r framför en lÃ¥st dörr, hitta ett fönster istället”. För det är precis sÃ¥. Vi tjejer är dÃ¥liga pÃ¥ att stötta varandra. Vi vill gärna själva sitta som en bidrottning och ha vÃ¥ra drönare i fred. FrÃ¥ga mig inte varför men nÃ¥got fel är det iallafall. Jag tror nämligen att mÃ¥nga gÃ¥nger är det vi själva som sätter krokben för andra tjejer. Inte männen.
Därför vill jag med detta inlägg börja få kvinnor att börja stötta varandra. Jag tror nämligen att det vi kan bli bättre på är att coacha och hjälpa varandra framåt. Våga tycka att vi är bra. Våga ta för oss och visa vad vi går för. Ibland är det små saker och handlingar som gör skillnaden. Jag skrev ett inlägg om hyllning till andra tjejer på nätet. Mer sånt. Vi tjejer kan gott hylla varandra. Om vi lär oss det först så får vi en mycket starkare och stabilare grund och stå på. Så har männen gjort i evigheter, varför kan inte vi?
Jag tror på att rätt person på rätt plats kan skapa underverk, detta är oavsett kön eller ålder. Jag är ingen feminist, jag är humanist. Det är två olika saker 
Bloggstafett: Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, GrÃ¥vädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya – Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.
Posted by Suzanne on 05 mars 2010
I och med all snö och alla problem som har varit med tÃ¥g, spÃ¥rvagnar och tunnelbanor har jag funderat lite. Hur förberedda är vi i Sverige egentligen pÃ¥ krissituationer? Hur är vi ”utbildade” i vad vi skall göra om nÃ¥got händer? Vi lever idag i ett IT-samhälle där el är en självklarhet. Men ”tänk om” det helt plötsligt inte fanns nÃ¥gon el. Hur skulle vi överleva dÃ¥? Vi tar idag mycket saker för givet. Vi tror att saker och ting inte kommer hända oss. Men är vi verkligen säkra pÃ¥ det? Jag säger inte att man skall gÃ¥ omkring och vara rädd eller otrygg, jag menar bara att vi idag utvecklar och tänker vi bara pÃ¥ teknik framÃ¥t, vi pratar inte om teknik som kan hjälpa oss i olika krissituationer pÃ¥ primitiv basis. Det är för mig tvÃ¥ olika saker. Man kan med enkla medel jobba med hur informationsflöden skall ske. Likaväl som en stark, ljudande mistlur testas varje mÃ¥nad för flyglarm, sÃ¥ man man väl nÃ¥gon gÃ¥ng om Ã¥ret genomgÃ¥ vilka rutiner som gäller vid krissituationer. Vi övar och lär oss hur vi skall göra vid brand. Men ser vi till att alla har ett ”överlevnadskit” hemma med ”rätt” typ av saker?
Ibland förvÃ¥nas jag över hur ”dumma” vi människor är. Vi anser oss själva vara de smartaste bland alla ”djur” men är vi verkligen det? Vi är ibland alldeles för enkelspÃ¥riga och bekväma. Djur är experter pÃ¥ överlevnad. Det är det enda de tänker pÃ¥ och som de prioriterar. SÃ¥dana var även vi som människor till en början när vi var stenÃ¥ldersmänniskor. Men nÃ¥gonstans pÃ¥ vägen med all utveckling har vi glömt hur det var förr. Glömt vad vi har för instinkter som människor. Överlevnad.
Karriär kan jämföras med jakt på mat. Ju bättre karriärstege desto mer och bättre mat kan man sätta på bordet. Konsumtion av prylar kan försätta folk i olika hierakiska skikt. Jag säger inte att det är rätt, men oftast är det enkelt att göra det. Man har förutfattade tankar om att ju mer prylar man har desto mer pengar har man. Tyvärr har detta även förändrats under det senaste deceniet, bilden av vem som konsumerar kan vara precis vem som helst. Vem som helst som har ett kreditkort. Vem som helst som har ett behov. Allt har förändrats.
Har man detta i åtanken så kan man hitta massa förändringar som sker i samhället. Hur vi förändras och situationsanpassar oss. Sannolikt kommer vi anpassa oss men min fråga är mer varför vi inte utvecklar och förbereder oss på sådant redan nu. Inte för att det skall hända, men om. Hade man jobbat aktivt med utveckling även inom detta område tror jag att en del saker säkert kommer kunna implementeras direkt i olika delar av världen som ligger i helt andra utvecklingsfaser. För vem har sagt att det alltid måste handla om Sverige?
Jag brukar nyttja mina kunskaper om hur det var förr till hur man kan ta med det i beaktning när man tänker på nya saker. Vad ligger i människans natur och vad som är ett nytt tillagt beteende. Försäljning handlar precis om det. Vad är det kunderna vill ha och hur kan man ge dem det och ta betalt.
Vad vill jag få sagt med detta? Jo, att man skall inte ta något för givet. Samhället runt omkring förändras. Lika viktigt är att vi tar med oss våra erfarenheter när vi tänker framåt. Vi är alldeles för nöjda med det vi har. Vi har det enkelt helt för bra.
Posted by Suzanne on 28 februari 2010
Läs mitt inlägg om ungdomar och engagera er med.
Här finns mer länkar:
Pushalänk
Facebookgrupp
Hjälp till och se till så att inte remissen går igenom och att Arbetsmiljöverket tar sitt förnuft till fånga!
Posted by Suzanne on 21 februari 2010
Jag fick uppleva något oerhört igår när Sverige tog både guld och brons i dubbel jaktstarten i längdskidor under OS i Vancouver. Det är inte medaljerna jag tänker på utan hur de disponerade loppet som är det stora. Äntligen agerade skidlandslaget som ett lag. Anders Södergren och Marcus Hellner hjälpte Johan Olsson genom att bromsa övriga deltagare så att Johan fick köra sitt egna lopp. Helt oegoistiskt hjälper de sin lagkamrat. Helt oegoistiskt i riktig laganda kör de på och resultatet blev att Marcus Hellners krafter fanns kvar så att han klarade av att spurta inne på stadion och ta guld. Johan Olsson orkade med sina krafter säkra bronsplaceringen. Glädjen i det svenska landslaget är så stor att man inte ens kan sätta ord på det. Lika glad är Anders Södergren när han kommer in på tionde plats. Allas glädje är enorm. Per Elofsson är mållös. Han menar att detta är en otrolig lagseger. Och visst är det så.
Det som gör mig lite fundersam är just att i idrott är laganda något viktigt och stort. Varför är det inte alls samma fokusering i arbetslivet? Varför förstår man inte att just med ett bra lag, med bra ledare som kan coacha ett lag kan man uppnå fantastiska resultat och enorma prestationer? Arbetslivet har massor att lära sig av idrottslivet. Sätta mål, uppföljning, coachning och belöning. Fler företag borde ta lärdom av bra idrottsledare. Det finns synergier som är viktiga att ta del av.
Idag snurrar allt så oerhört fort. Mer än någonsin behöver man just denna glädje till det man gör. Man behöver ha glädje som belöning för att orka med och för att öka sina prestationer. Något som är roligt är att få känna sig värdefull och meningsfull. Detta gör man om man får uppfylla sina mål och genom att göra det på ett roligt sätt. Visst skall man prata om lönsamhet och affärsmannaskap, men i detta borde det även ingå att man även får medarbetarna att uppnå detta genom ett bra ledarskap.
Jag vill avsluta med att jag är stolt över det svenska herrlandslaget och jag är stolt över de företag som arbetar med sina medarbetare. Med bra laganda ger man förutsättningar till underverk!
Posted by Suzanne on 20 februari 2010
Idag har det snöat, igen. Ja, så låter det jämt numera. Det snöar och det snöar och idag har jag inte sett en enda plogbil. Gatorna är fulla med snö. Det är med andra ord svårt att komma fram. Jaha, tänker ni nog nu. Varför skall man ut i detta väder? Jo, har man varken mat eller toapapper så måste man ju ut. Man vill ju inte hungra ihjäl direkt. Trots förkylning var det bara att ta vinterkläderna på och bege sig iväg mot bilen. Sopa den ren från massa snö. Skrapa lite på fönsterrutorna. Gasa lite försiktigt på tvåan för att överhuvudtaget komma iväg. Funderar vart tog alla plogbilar vägen? Det är inte plogat i mitt område. Hör på radion att om man skall åka tåg skall man kontrollera så att tåget kommer avgå då många tåg är inställda. Gläds åt mig söta bil. Skiter i miljöaspekten.
Än en gÃ¥ng frÃ¥gar jag mig själv, varför bor jag i Sverige? Varför bor jag inte i ett varmt och härligt land? Skall minsann fundera lite mer pÃ¥ det. För sÃ¥ här vill jag inte ha det. Jag gillar inte alls kyla. Räcker runt jul sedan är det nog iallafall för mig. Men det är klart, jag gillar ju inte vÃ¥ren heller nÃ¥tt direkt… jag är ju allergisk och blir sjuk frÃ¥n mars – september om jag inte äter riktigt med medicin. De första veckorna med medicinen är jag helt slö o seg. Man känner sig nästan neddrogad. Men sedan brukar det lätta och bli bättre. Till sommaren börjar det bli bra om det inte blir hysteriskt med gräspollen. DÃ¥ blir jag dÃ¥lig igen. SÃ¥ jag borde bo i ett land med lagomt lite pollen. Och som inte har kyla. Spanien kanske? Det kanske inte vore sÃ¥ fel om det inte var sÃ¥ att jag vet att det inte är sÃ¥ enkelt att skaffa internet där. Och internet kan jag ju inte vara utan. Är det inte det ena sÃ¥ är de det andra.
Jag är nog mest lite gnällig för att jag har just blivit av med febern igen. Så jag yrar kanske fortfarande. Men nu vill jag allt bli av med all snö, nu måste det bli vår snart. Eller iallafall inte så kallt och halt. Nu vill jag ha det varmt o skönt!
Posted by Suzanne on 16 februari 2010
Vad skulle man göra utan vänner? Jag är lyckligt lottad som har en massa underbara vänner i Göteborg. Jag är dock lite ledsen för att jag inte hade mer tid men jag är glad över att träffat så många av er på så kort tid. Vänner ger inspiration, vänner ger lycka. Vänner är det bästa man kan ha.
Tack snälla söta Niiko för att du är du och att jag alltid kan bo hos dig. Det uppskattas massor… du är bäst!
Tack Lotta och Fredrika för att ni kidnappade mig och överraskade mig med en fika.
Tack Camilla och Iza alltid lika kul och träffas även om det tyvärr går alldeles för lång tid emellan.
Tack Kristofer för dina kloka ord och sällskap
Tack Matilda för trevlig lunch.
Tack söta Jenny så kul att träffa dig och se din fina stora mamma mage. Kan inte riktigt förstå hur fort det går nu.
Tack Sophia för fina fina naglar. Nu har jag fina händer igen 
Tack Anna-Karin, Maria, Niclas och Belola för trevlig fikastund. Vad skulle vi göra utan internet och twitter?
Tack Malin, Tage och Ture för underbar fika i Majorna. Mest tack till Tage som underhöll mig med glatt humör och för att du delar mitt iPhone intresse. Bolibompa rocks on iPhone.
Tack söta Sara för underbar Melokväll. Trist att bidragen var dåliga. Tur att jag hade trevligt sällskap av dig.
Än en gång tack. Tack för att ni finns!
Tandläkarkontroll – utan tandtroll
om 
om 
om 
om 
