Igår var jag och tingade en underbar kattunge som kommer få komma hem till mig den 27 januari. Hon är en blandras med 50% Helig Birma och 50% Ragdoll och är otroligt självständig och nyfiken. Hon kommer få namnet Choklad för det ser ut som hon är just doppad i Choklad. Hennes nos, örontippar och tassar är bruna sedan har hon en fin beige ton i resten av pälsen.
Jag har haft katter tidigare men på något sätt känns det lite annorlunda denna gång. Jag har även bestämt mig för att Choklad skall få en kompis så de skall få vara två så jakten fortsätter på ytterligare en katt.
Här är lite bilder som jag tog igår. Hon ville verkligen inte sitta still så det var näst intill omöjligt att fota henne. Detta måste vi ju ändra på framöver
Jag har inte insett förrän nu hur jobbigt det är att vara ensamt barn. Hur tungt det är att vara helt själv och få ta alla jobbiga beslut som inte bara påverkar en själv utan även sina föräldrar. Jag har inga barn och lever helt själv, vilket gör att jag är inte van vid att behöva ta hänsyn till andra på samma sätt. Jag är också ensamt barn och var även ensamt barnbarn på min mammas sida vilket gör att jag har hela mitt liv fått vara en del ensam. Men nu när man är vuxen då är det inte alltid lika enkelt. Många tankar snurrar runt, man känner sig väldigt ensam och framför allt hjälplös.
Jag vill kunna ge tillbaka till mina föräldrar det som de har givit till mig. Att de skall kunna känna trygghet i att nu på ålderns höst så kan de förlita sig på att jag kan ta hand om dem. Men när någon är sjuk, riktigt sjuk och man inte kan göra något då är det svårt. Man vill stötta och finnas till hands samtidigt som man vill försöka leva sitt egna liv. Men som sagt det jobbigaste är att inte ha någon att dela det med. Någon som verkligen förstår, någon som man inte behöver berätta allt för utan som ser samma saker som en själv.
Att invänta och förbereda sig för sorg är något jag har gjort nästa i hela mitt liv. Men nu när det börjar bli verklighet känns det konstigt. Jag försöker verkligen göra allt jag kan nu för att hjälpa mina föräldrar men det är inte lätt. Samtidigt så är detta ju det som vi har väntat på, jag är ju förberedd.
Jag är tacksam för att jag har massa underbara vänner runt omkring mig som jag vet kommer förstå och stötta mig när det väl över, men just nu är det som jag lever i en bubbla. En bubbla som jag vet kommer spricka, men där jag inte kan kontrollera när det kommer ske.
För alla er som sett Vänner kommer väl ihåg avsnittet då hela gänget utan Phoebe befinner sig i London och hur positivt inställd Joey är till allt och Chandler går och surar. Det jag vill komma till är att när man är i London så har man lite av båda känslorna inom sig. Man är uppspelt som Joey över allt som finns här. Pulsen och allt nytt som man kan titta på, likväl allt negativt som massa hemlösa, att det är smutsigt och ibland känns lite väl krångligt.
När man är hemifrån kommer alltid en känsla över en hur bra vi egentligen har det i Sverige. Vi klagar på saker som vi tar alldeles för mycket för givet. Jag är inte något undantag, jag är precis som alla andra. Vi klagar massor på dålig mobiluppkoppling i Sverige. Men om man tittar på hur det är utomlands så är vi bortskämda, väldigt bortskämda. Här i London är det ursel uppkoppling om man går ner i tunnelbanan. Den är mer eller mindre helt död.
Nu har vi haft tur vi har varit på ett konferenscenter som har haft väldigt bra wifi-uppkoppling vilket hjälper så klart till och underlätta det hela då man använder sin smartphone nästan hela tiden och då mest till allt som har med internet och göra. Vi bor även på ett hotell med bra wifi vilket har gjort att mitt engelska kontantkort har klarat sig bra.
En annan sak som jag har funderat på är när man är i Stockholm och går på T-centralen mellan grön och blå linje så tycker man det är en långsträcka. Kan meddela att detta är inget mot hur det är i London. Här får man alltid gå minst lika långt om inte längre i trånga små passager samt utan rulltrappa. Med andra ord så är inte tunnelbanonrna bästa sättet att transportera sig om man är handikappad, men ofta går de iallafall.
Eftersom det inte är någon uppkoppling i tunnelbanan så nyttjas inte heller smartphones på samma sätt som i Sverige utan man har kvar gamla iPods eller läser böcker. Då pratar vi vanliga pocketböcker. Har sett någon som använt en kindle men det har varit mer undantaget än vanligt. Rätt intressant om man ser Storbritannien som ett ledande land inom IT så tycker jag nog att vi har det mycket bättre i Sverige.
Detta gör så klart inte att man tycker sämre om London. Man tycker om London för att London är London. Men ibland är det skönt att värdesätta det man har och inte alltid klaga på allt man inte har.
Vardagsbetraktelser 
Inga kommentarer 
